Är ensam i lägenheten och har varit sen klockan 13 idag, min pojkvän jobbar till klockan 01, men det klagar jag faktiskt inte över då jag vet att när han kommer hem inatt så är han bara min hela natten och hela dagen imorn då han blir ledig. En underbar sovmorgon med den finaste man vet går inte att beskriva. Speciellt inte då man vaknar till ett nystädat hem (ska städa sen hehe) och vet att det finns goda mackor, oboy och massa pålägg i kylen. En mysig morgondusch och göra sig redo för en fredag med min prins, jag vet inte vad vi ska göra men jag vet att jag ska njuta över att få vara i hans närhet igen.
Imorgon ska vi nog åka till Hammarstrand där mitt hem är, mitt hem hos Oscar. Mitt annars riktiga hem kommer snart inte vara ett hem alls, konstiga filurer kommer att vandra ut och in ur den ytterdörr som faktiskt tillhört mig, dörren till mitt hem, det stället jag ska ha varit trygg i. Jag vet att jag kommer få komma till Böle som om det vore min egna familjs hem. För det kommer det ju vara. Men hur ska man kunna ändra så snabbt, hur ska man komma ihåg att man inte kan gå igenom den ytterdörren som man alltid gjort, utan man måste åka 2 mil ut i skogen för att komma in till sin riktiga familj? Jag sätter inte ord på det.
Jag tror jag inte bryr mig så mycket, för dom senaste två åren så har jag vandrat in genom en ytterdörr som också tillhör mig tycker jag. Jag har bott hos Oscar sen vi blev sådär riktigt seriösa i vårat förhållande.
Efter många om och men så kände jag att det förflutna inte hade något att göra med vad som skulle komma härnäst. Man kan inte tillåta allt, men man vet att när det väl känns rätt så kan man ju inte bara låta det glida iväg ifrån en. Man måste liksom fånga det, och visa att det inte funkar på det sättet utan att jag vill att det ska funka på det här viset om något överhuvudtaget ska fungera. När man får det att funka, det är ju då man kommer till det där seriösa. Det är då man ska fundera över om det är rätt att flytta till Sundsvall till sin andra hälft istället för att flytta 20 mil ifrån den, till Östersund. Det måste vara det bästa valet jag någonsin gjort.
Vi har bott i samma vardagsrum, kök och toalett i ett år nu under samma tak. Märkligt att det kan fungera så lätt när allting faller på plats. Ett litet val, ett litet "Tacka ja" så hade jag accepterat att gå skola i Sundsvall.
Efter ett år så kanske man inte borde flytta ihop egentligen, men samtidigt förstår jag inte heller varför man ska behöva bo ifrån varann om det enda man gör när man inte är med varandra, är att sakna. Det var nog de som gjorde att jag tackade ja. Jag skulle inte klara av att sakna den människa som gör mig hel, varenda dag.
Helt oförståeligt.
Om två veckor så ska jag och Oscar flytta snett över storgatan till en större, nyrenoverad etta. Vi ska ta våra saker och gå över vägen liksom. Inte så stort steg, men nu känns det verkligen som att "Vi ska flytta tillsammans" inte "jag ska flytta in hos han". Det här kommer bli vårat egna lilla space från början.
Jag längtar så himla mycket!
Okej det här vart ett konstigt inlägg. Men ikväll känner jag mig konstig. Är liksom helt slut i hjärnan utan att ens ha ansträngt mig. Menmen, en sak vet jag och det är att jag längtar till skolan startar igen. Vet att jag kommer ångra att jag skrev det här andra skolveckan för då kommer jag inte vilja annat än ha sommarlov igen. Men jag saknar rutinerna. Jag vill se mitt schema och jag vill börja tvåan och min inriktning på film.
Jag vill kliva upp vid halv åtta på morgonen, stressa som fan å inte hinna äta frukost och skynda iväg till skolan efter att ha sminkat världens tröttaste ögon typ. Jag gillar skolan, jag gillar lektionerna men jag bannar dom där jävla uppgifterna man får hem och måste göra när det enda man vill är att ligga och kramas med sin älskade i soffan till en film och äta middag framför TVn.
Punkt slut
min prins och jag
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar